2012-02-11
07:32:41
Min förlossningsberättelse.
Nu är det snart 7 månader sen jag fick min underbara lilla Didrik Elias Karlsson. Varför har jag inte skrivit min förlossningsberättelse tidigare?! Jag har ju sagt till mig själv att jag ska göra det i månader. Men nu äntligen tar jag mig tiden. :) Så här kommer den.
Efter att ha trampat omkring i 9 dagar efter beräknat förlossningsdatum startade äntligen mina förverkar på fredag eftermiddag. Jag klockade en värk var tionde minut. Vi började lite smått att förbereda oss på att åka in. Äntligen, nu händer det grejer. :) Det jag inte visste var att jag skulle sitta där på söndags morgonen med blåa påsar under ögonen. Med en penna & papper i högsta hugg & fortfarande klocka en värk var tionde minut. :/ Det var rätt slitet. Självklart hade vi pratat med förlossningen under lördagen. Hade jag inte fått sova något så skulle jag komma in kring lunch & få hjälp, sömn behöver vi alla. Speciellt för att orka med en förlossning. Så vid elva tiden på söndan åkte vi in. Där möttes vi av en snäll liten tant som skulle göra standard underundersökningen. Hon konstaterade att jag hade rätt kraftiga förverkar, en var tionde minut. & tydligen var jag öppen fina 5cm. Det gjordes en hinnesvepning & jag vart tillsagt att gå omkring i en timme & sen komma tillbaka, då skulle mitt rum vara klart. Vilket vart lite fel för mig, jag skulle ju inte stanna?! Jag hade inga saker med mig, jag skulle ju hem & sova.
Det var bara att ringa min mamma & berätta läget, hon skulle nämligen va hundvakt. Snäll som hon var kom hon även med våra saker till förlossningen. :) Så då slapp jag bekymmra mig över det. Nu skulle jag bara vanka omkring i koridorerna en timme. Vid 12 fick jag mitt rum & halv ett fick jag träffa min bm som skulle va med under förlossningen. 13.00 var jag fortfarande bara öppen 5cm med en värk var tionde minut. Jag vart då erbjuden att ta hål på fosterhinnorna. Jag var inte alls imot den ideén då jag hört att förlossningen kan sätta fart. Kör bara! Jag ligger där & blundar i väntan på ett jätte plask. Ack så fel jag hade, istället hör jag hur min bm tar av sig hanskarna & säger. - Så nu är hinnorna tagit hål på. Jaha, men vars har allt vatten tagit vägen då?! Man ska ju ha en två liter fostervatten. :/ Värkarna vart iaf kraftigare & tätare. Strax efter 14 var jag öppen 6cm & jag vart introduserad lustgas, Awesome. Inte för att jag tyckte den hjälpte så där jätte mkt. :)
Vid tre började värkarna kännas ordentligt, dom gjorde riktigt ont. Utan Steve hade jag aldrig klarat dom sista centimetrarna. Jag var så trött & slut på att jag somnade mellan värkarna. Nu ville jag hem. Men min bm & hennes lärling skulle ha mig att stå, gå & sitta på nån boll. Vilket jag vägrade i sten, jag ville bara ligga där. Kl vart 18 & då ville jag bara ge upp. Jag började fråga om smärtstillande, nått som tog bort all smärta. Lustgasten hjälpte inte ett skit längre. Som ett mirakel från ovan var det bara några fjuttiga kanter kvar, sen var jag öppen 10cm. Hallelujah! Snabbt var dom bortpillade & 18.15 fick jag börja krysta. :) Vilken skillnad det var på värkar & krystvärkar. Nu skulle jag bara skita ut det där förbannade badkaret, eller var det en köks stol?!
Efter att ha krystat i dryga timmen ploppade äntligen min guldklimp ut. :) ♥ Helt makalöst. Pappa Steve klippte navelsträngen & vi fick njuta av ögonblicket en stund. Sen var det dax för vad jag tyckte va de värst av allt. Tillsnyggningen av mitt förstörda underliv. Jag föder mer än gärna barn än att få nått ynka stygn. Som jag vred & vände mig, gnällde & klagade. :P All jag hörde var nu. Ligg still, du måste ligga still så jag kan göra det här ordentigt & snyggt. Försök ligga still är du snäll. Haha!
Söndagen den 24/7 2011 Kl 19.18 kom äntligen min efterlängtade skrutt till världen. Han vägde 3525g & var 50cm lång. ♥
Kramar /Mariana
Efter att ha trampat omkring i 9 dagar efter beräknat förlossningsdatum startade äntligen mina förverkar på fredag eftermiddag. Jag klockade en värk var tionde minut. Vi började lite smått att förbereda oss på att åka in. Äntligen, nu händer det grejer. :) Det jag inte visste var att jag skulle sitta där på söndags morgonen med blåa påsar under ögonen. Med en penna & papper i högsta hugg & fortfarande klocka en värk var tionde minut. :/ Det var rätt slitet. Självklart hade vi pratat med förlossningen under lördagen. Hade jag inte fått sova något så skulle jag komma in kring lunch & få hjälp, sömn behöver vi alla. Speciellt för att orka med en förlossning. Så vid elva tiden på söndan åkte vi in. Där möttes vi av en snäll liten tant som skulle göra standard underundersökningen. Hon konstaterade att jag hade rätt kraftiga förverkar, en var tionde minut. & tydligen var jag öppen fina 5cm. Det gjordes en hinnesvepning & jag vart tillsagt att gå omkring i en timme & sen komma tillbaka, då skulle mitt rum vara klart. Vilket vart lite fel för mig, jag skulle ju inte stanna?! Jag hade inga saker med mig, jag skulle ju hem & sova.
Det var bara att ringa min mamma & berätta läget, hon skulle nämligen va hundvakt. Snäll som hon var kom hon även med våra saker till förlossningen. :) Så då slapp jag bekymmra mig över det. Nu skulle jag bara vanka omkring i koridorerna en timme. Vid 12 fick jag mitt rum & halv ett fick jag träffa min bm som skulle va med under förlossningen. 13.00 var jag fortfarande bara öppen 5cm med en värk var tionde minut. Jag vart då erbjuden att ta hål på fosterhinnorna. Jag var inte alls imot den ideén då jag hört att förlossningen kan sätta fart. Kör bara! Jag ligger där & blundar i väntan på ett jätte plask. Ack så fel jag hade, istället hör jag hur min bm tar av sig hanskarna & säger. - Så nu är hinnorna tagit hål på. Jaha, men vars har allt vatten tagit vägen då?! Man ska ju ha en två liter fostervatten. :/ Värkarna vart iaf kraftigare & tätare. Strax efter 14 var jag öppen 6cm & jag vart introduserad lustgas, Awesome. Inte för att jag tyckte den hjälpte så där jätte mkt. :)
Vid tre började värkarna kännas ordentligt, dom gjorde riktigt ont. Utan Steve hade jag aldrig klarat dom sista centimetrarna. Jag var så trött & slut på att jag somnade mellan värkarna. Nu ville jag hem. Men min bm & hennes lärling skulle ha mig att stå, gå & sitta på nån boll. Vilket jag vägrade i sten, jag ville bara ligga där. Kl vart 18 & då ville jag bara ge upp. Jag började fråga om smärtstillande, nått som tog bort all smärta. Lustgasten hjälpte inte ett skit längre. Som ett mirakel från ovan var det bara några fjuttiga kanter kvar, sen var jag öppen 10cm. Hallelujah! Snabbt var dom bortpillade & 18.15 fick jag börja krysta. :) Vilken skillnad det var på värkar & krystvärkar. Nu skulle jag bara skita ut det där förbannade badkaret, eller var det en köks stol?!
Efter att ha krystat i dryga timmen ploppade äntligen min guldklimp ut. :) ♥ Helt makalöst. Pappa Steve klippte navelsträngen & vi fick njuta av ögonblicket en stund. Sen var det dax för vad jag tyckte va de värst av allt. Tillsnyggningen av mitt förstörda underliv. Jag föder mer än gärna barn än att få nått ynka stygn. Som jag vred & vände mig, gnällde & klagade. :P All jag hörde var nu. Ligg still, du måste ligga still så jag kan göra det här ordentigt & snyggt. Försök ligga still är du snäll. Haha!
Söndagen den 24/7 2011 Kl 19.18 kom äntligen min efterlängtade skrutt till världen. Han vägde 3525g & var 50cm lång. ♥
Kramar /Mariana
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
hihi jag måste också ta tag i å skriva min :P
Men det är kul att läsa andras! Helt sjukt hur annorlunda det kan vara, fast ändå likt :)